Maria Bonnier Dahlins Stiftelses stipendium 2015
Juryns motivering skriven av Dan Wolgers, styrelsemedlem:
Caspar Forsberg har gjort en ovanligt sällsam sak, om man tänker efter. I datorn har han byggt virtuella lastkajer som svävar fritt i det virtuella rummet, i intet. De är konstruerade som enorma uppblåsbara gummimadrasser och trapporna upp till dem är också gummimadrasser. Själva byggnaden som lastkajen ska tjäna saknas helt, bara en fladdrig tyglapp markerar husfasaden, som ett ynka läskydd för arbetet.
En lastkaj är en omlastningsplattform, det är platsen för utväxling av varor och tjänster innan de fogas in i ett slutet kretslopp. Ögonblicket på lastkajen blir varans sista flukt på världen. Varats sista flukt innan intet, innan evigheten.
Den enda flukten är allt vi får, vi varor. Där på lastkajen ska allt hinnas med – äta, sova, arbeta, sexa.
Forsberg har olycklig därför lämnat lastkajerna, men inte de fyra behoven. Nu gräver han ner jättestora eldfängda bokstäver i sand (somliga säger att allt liv är text) och häller på smält aluminium så att bokstäverna brinner upp och blir solida. Sen ägnar han sig åt de tre andra behoven till nästa dag. Då gräver han upp den svalnade texten och spikar upp den på en vägg. Texten kan exempelvis lyda (som informationen vid nödutgången på ett flygplan) – slides will detache to form rafts. Ja, verkligen, hans övergivna lastkajer var just som detached slides, som lösgjorda flottar i intets hav. Men Forsberg har strandat i varat och lastar om. Han minns de fyra behoven och han tillverkar egna arbetsverktyg för att tillfredsställa dem, han vill vara autonom.